Blinda domare

Domare

Jag sitter här med en betalningspåminnelse i handen. Och tankarna rivs upp igen efter en paus på några månader. Vad är det för idé med att hålla sig till spelreglerna om det ändå inte belönas? Tvärtom bestraffas man för något man inte gjort!? Rättvisan lyser med sin frånvaro. Oskyldiga drabbas…

Vem gillar att se på fotboll eller ishockey där domaren är usel, gör fel beslut? Knappast någon. Vi som sitter i soffan och får se repriserna VET hur det gick till. Vi VET att spelaren ”filmade”. Vi VET, för vi ser allt om och om igen i repris – och i slow motion. Vi vet vad som egentligen hände. Han som fick RÖTT KORT hade inte behövt annat än en liten varning, kanske gult kort. Punkt. Men domaren visste bättre. Han såg hur det gick till. Han blåste av för straff i stället för att ge GULT KORT, eller rött, för ”filmning”. I värsta fall straffades den oskyldige, medan den skyldige gick fri.  Allt detta såg vi som satt i soffan.
Det är inte lätt att vara domare.
Domare rött kort

Alla är vi människor – nobody’s perfect!

Jag har en otrevlig händelse bakom mig och kan, med facit i hand (och nu också med betalningspåminelsen i andra handen), konstatera att det görs ”blinda domslut”. Trots att ett fall är hur klart som helst går domare och dömer orättvist, helt korkat. Är han både blind och döv?! Ett litet barn hade vetat bättre!

Vad handlar det då om? Jag vill berätta. Jag skulle inte behöva, men jag vill. Att skriva är ett sätt att bearbeta händelserna och känna lättnad.

Jag blev överfallen för ca ett år sedan och ska nu – hör och häpna – betala för det! (Du behöver kanske läsa mitt inlägg ”När det hettar till” https://martenstreng.wordpress.com/2014/02/09/nar-det-hettar-till/ för att förstå vad detta egentligen handlar om? Se också i Bibeln, t.ex 1 Petr 4:14)

Mannen som hoppade på mig och hotade mig med kniv och hotade att döda mig och mina kära, han gick själv till polisen efteråt… och anmälde MIG för misshandel! Kan du tänka dig? Han, galningen, skulle döda mig där i tamburen för ett år sedan. Han var full av hat, hotade, hånade, var våldsam och började slåss … och jag var livrädd, trodde på allvar att jag skulle dö. Jag försvarade mig. Jag ville inte dö! Inte där och då! (Läs som sagt mera i ”När det hettar till”, den som vill). Och nu gick han och anmälde mig!

Och nu har detta ”drama” rullat på i långt över ett års tid; polisförhör, förhör av anhöriga och vittnen, utredningar, läkarbesök, telefonsamtal, otrygg tillvaro och rädsla på stan, vånda och sår… (De fysiska såren väger lätt i jämförelse med de djupare själsliga såren. Och rädslan. Otryggheten… Lägg till alla frågor och diskussioner, bearbetningar, stress och oro, sjukskrivning…

Domare.
Det var rättegång för några månader sedan
. Äntligen! (Jag hade behövt vänta på den här stunden i över ett års tid!) Jag var mer än glad att äntligen få tala ut. Det berättade jag också i rättssalen. ”Äntligen får jag berätta!”
Jag hade inget att dölja. Tänkte bara tala om sanningen, rakt ut. Behövde ingen försvarsadvokat. Fallet var klart. Trodde jag. Trodde också andra ”förståsigpåare”, bl.a en erfaren advokat.
Jag hade bett för mannen som överföll mig så gott som dagligen under ett års tid, och jag hade förlåtit honom. Jag önskade honom inget ont, ville bara att han ska få vård, bli fri… Allt detta talade jag om i rätten. Tänkte inte spela något spel, vara taktiskt eller yrka på straff eller ersättning. Jag ville bara försonas. Förlåta. Jag ville inte göra livet mera surt för mannen än det redan var. Han behövde bara bli fri från sina demoner, bli frisk, helas, få psykisk hjälp… That’s it.

GUD ÄR MIN DOMARE OCH VET ALLT!
Jag är så tacksam att Gud vet allt, och att HAN är min Domare. Han vet vad som är rätt. Som Bibeln säger: ”Skulle inte han som är hela jordens Domare göra det som är rätt.” (1 Mos 8:25) Han är min Domare och jag går fri. Han vet vad som rör sig i vårt hjärta. Han vet sanningen om oss. Han vet att mannen som överföll mig ljuger och hittar på. Han vet att domarna inte riktigt hängt med i svängarna. De försöker, och visst, de gör sitt jobb, men nej, de vet inte. De har inte hela bilden klar. De sitter inte i soffan och ser allt i slow motion, som i en fotbollsmatch framför TV:n. De missar. De kompromissar. De gissar. De är vilse. Kanske borde de rådfråga ”Överdomaren”?

Den våldsmma mannens advokat försvarade förstås mannen och gjorde också han sitt jobb. Men han vet inte vem mannen är. Advokaten känner inte honom, vet inte om hans bakgrund och hans motiv, hans hat och ilska. Försvarsadvokaten är också vilse. Tragiskt.

Han som hoppade på mig och hotade att ta livet av både mig och mina kära, han gick alltså till polisen och anmälde mig.  Ett smart drag. ”Anfall är bästa försvar”, som någon har sagt. Nu var polisen tvungen att också ta mannens berättelse på allvar. Och så var allt i rullning. Nu stod plötsligt jag själv som anklagad för misshandel, hårda slag i bröstet och söndrig telefon och ont här och där och svårt att andas och allt vad nu mannen hittade på. Och man var tvungen att ta honom seriöst. Läkarna, dit han gick och ojade sig och fick sympatier, likaså. Förstås! Men nog är jag förvånad över att polis, läkare, domare… inte ser djupare, inte vill veta om motiv och bakgrund, inte vill ta reda på sanningen… ”Berätta bara om det som hände i tamburen”, fick vi höra om och om igen i rättssalen. Ingen ville veta om det som hänt tidigare och ORSAKERNA till det som nu hände i tamburen. Nej, det var inte intressant, det hörde inte hit! Jaså.

Det som hände i tamburen vet bara TRE personen om: Mannen, jag och GUD! (Jag har 100% rent samvete inför Gud. Jag är såå glad att GUD vet sanningen. Jag har ingenting att dölja!) Så visst är det svårt att döma ett sådant fall som det här då det inte finns vittnen på plats. (Min dotter såg och hörde början av vårt ”samtal”, innan mannen överföll mig och blev väldigt våldsam, men det ”räknas” ju inte…).

Den stora frågan, och orsaken varför jag nu skriver (utöver att jag behöver få skriva av mig för att må bra), är detta: SKA EN PERSON SOM BLIR ÖVERFALLEN STRAFFAS? Den frågan vill jag fråga de ”blinda domarna” och utmana hela rättssväsendet. Ska jag som blev riven och slagen (det finns ju fotobevis!) och hotad till livet och var livrädd och måste försvara mig, nu dömas ”skyldig”?? Mannen får också en liten böter. Men jag ska betala 40 dagsböter, plus betala mannen för påhittad sveda och värk och ”söndrig” telefon. Vem i hela världen kan bevisa att telefonen fick en liten spricka (en så liten spricka att t.o.m huvuddomaren hade svårt att se den!) just vid vårt slagsmål?! Det kunde lika gärna ha hänt tidigare och i ett helt annat sammanhang. Eller? Att domarna är så lättlurade och ger efter för lögner och påhitt! Ska man skratta eller gråta? RÄTTVISA – var håller du hus? Inte i Vasa justitiehus i alla fall! (Och mitt fall är ju bara en bagatell jämfört med många andra fall, men som princip: Ska inte rättsväsendet försvara de drabbade, inte döma dem skyldiga? Jag bara undrar…) Jag ber som Jesus: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör!”

Jag har förlåtit, bett för mannen, önskat honom allt gott, befrielse och hjälp… men så ska jag straffas för det?! Hm…. Om jag borde ”ångra” något är det väl det att jag aldrig anlitade en advokat. Som jag sa tidigare: Jag tänkte föra min egen talan, behövde ingen ”talesman”. Jag hade bara en tanke i skallen: Tala sanning, berätta vad som hänt. Punkt. Och detta: Att jag bett för mannen och inte ville honom något illa, jag har förlåtit honom och kräver inget straff, inga ersättningsyrkanden… DET var mitt ”misstag”. Men nej, jag gjorde helt rätt. Men märkligt är det ju nog att man straffas för att man är ärlig och talar sanning och förlåter och vill väl.

Straff

Jag hade först tänkt överklaga domen, men har funderat om.  Inte så mycket för pengarnas skull (pengar fås väl nog fram på något sätt, men just nu finns de i alla fall inte på mitt konto…) men för RÄTTVISANS SKULL. Min huvudfråga lyder: Vad är det för idé med att anmäla till polisen och köra igång hela rumban om det ändå visar sig att man straffas för det? Det vore ju då bättre att inte alls göra någon anmälan, utan i stället glömma allt, låta mannen som dödshotat och misshandlat gå fri?! Varför skulle man föra saken vidare?

”Du måste anmäla detta om vi ska ha någon chans att föra saken vidare!” sa polisen på brottsplatsen. Och det gjorde jag. Och i polisförhör samma sak: ”Du måste yrka på straff om vi ska kunna ta tag i detta.” Och det gjorde jag också (mot min vilja. Jag ville ju inte göra livet ännu jobbigare för mannen). Och så går det så här! Vad är det överhuvudtaget för idé med allt prat, alla förhör och allt?! Det här uppmuntrar ju oss bara att inte överhuvudtaget anmäla till polisen nästa gång vi drabbas och är inblandade i något skumt. Är det inte den signal man får? Varför skulle vi anmäla till polisen? Vad är det för idé?! Det verkar ju inte ens hjälpa med vittnen och alla foton och bevismaterial! Detta tas inte i beaktande. Vad är det överhuvudtaget för idé att vara uppriktig och ärlig om det ändå inte belönas, utan tvärtom bestraffas?! 

Våld
Nej, så här får det inte gå till!
Oskyldiga skall inte straffas! (Hur många sådana här fall finns det inte årligen?!) RÄTT SKA VARA RÄTT. Som det nu är uppmuntras vi till att ljuga, dölja, spela spelet taktiskt och göra livet surt för den andra, inte göra det jag gjorde – nej, jag spelade inte spelet korrekt. Och inte hade jag ju anlitat en advokat heller. Det borde jag kanske ha gjort – för ”balansens” skull. I rättssalen berättade jag rakt upp och ner och svarade ärligt på alla frågor, vittnade och så vidare… men mannen som satt vid det andra bordet hade en advokat vid sin sida. En som kunde sin sak, talade varmt för mannen (fast han inte visste ett dugg om hans bakgrund, motiv och beteende). Jag hade gärna ”läxat” upp honom, sagt några sanningens ord…

Jag har talat med advokat i olika repriser efter rättegången. Jag har pratat av mig och lyssnat. Jag har haft chansen att överklaga och yrka på ny rättegång och gå vidare med saken till högre instans osv.osv… men har alltså beslutat att inte göra det. ”Det finns stora risker att du inte heller får rätt en andra gång i domstolen”, sa advokaten jag talade med. ”Domarna har redan sagt sitt och ändrar knappast sin dom…, men du kan ju försöka om du vill och är beredd att än en gång genomgå hela proceduren…” Det är jag alltså inte. Orkar inte. Efter noga övervägande… Och det är alltså därför jag nu sitter här med den där arma betalningspåminnelsen från Rättsregistercentralen. Förfallodag 26.7 2015. Suck.

Kanske gjorde jag fel då jag inte orkade gå vidare med fallet utan ”gav upp”. Kanske svek jag alla er som är i samma situation och inte kan föra er talan – ni som kanske inte HAR någon talan, ni som inte tas på allvar, inte har någon som lyssnar eller någon som försvarar er… ni som drabbas av ”rättsväsendets” orättvisor! Jag hade velat stå upp för er, inte ”kasta in handduken” på det här sättet. Förlåt mig.

Kanske det ändå var bäst så här. GUD vet ju i alla fall hur det ligger till. Han har full kontroll. Och: Vad kan människor göra mig? ”OM GUD ÄR FÖR OSS, VEM KAN DÅ VARA EMOT OSS?… Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som FRIKÄNNER!” (Romarbrevet 8:31, 33) Och jag vet också att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa…” (Rom 8:28)

”Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den , säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. ( = han får skämmas) Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:17-21)

Usel domare

Jag vill gärna ändå ge domarna och rättssystemet en känga där bak! (Kanske jag också skriver ett ”öppet brev till Justitieministeriet” och en insändare någon dag?). Skärpning! Öppna era ögon! Våga se hela bilden. Våga se sanningen. Lyssna till ert hjärta! Låt inte lura er av galningar som skickligt låtsas, trixar och manipulerar. Som sagt: Våga stå upp för sanningen! Allt annat vore fel med tanke på ert yrke, ert kall, er uppgift, om ni sedan är försvarsadvokater, åklagare eller domare. Ni skall ju leva i SANNINGEN. Och ni skall hjälpa människor, inte sätta dit oskyldiga. Nu fick jag läsa i ert utlåtande, i den ”slutgiltiga domen” som ni skickade till mig per post, att ”ingendera berättelse (min och den andras) är mera trovärdig än den andra. Båda ska straffas…” Fegt. Ni vågade inte döma rättvist, ni ville inte se vad detta handlade om. Ni förstod inte. Ni hade definitivt behövt en ”slow-motion”-kamera för att hinna med i svängarna, kunna upptäcka alla kringelikrokar, alla ”filmningar” och allt vad som hände och inte hände i fallet ”slagsmål-i-tamburen”. Hade ni haft MOD att se sanningen, MOD och VILJA att ta reda på och öppna BÅDA ögonen och se, och BÅDA öronen för att verkligen lyssna… då hade domen blivit en annan. Men ni vågade inte. Eller så sätter jag det på ”inkompetent-som-domare”-kontot. Och det är lika allvarligt. Se er i spegeln. Be med kung David (och med mig): ”Utrannsaka mig Gud, och känn mitt hjärta. Pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den rätta vägen…” (Ps 139:23-24)

Jag trodde och litade på er domare, jag har alltid tänkt gott om Finlands rättssystem. Tills nu.
Som Gud säger: ”De visa skall komma på skam… Se, de har förkastat Herrens ord. Vad har de då för vishet? (Jeremia 8:9)
Mitt förtroende för rättssystemet och ”domare” har fått sig en ordentligt törn. Hur många är det inte som lider oskyldigt och sitter oskyldigt dömda för att ni inte vågade eller ville leva för sanningen.
Jag är inte bitter eller arg på honom som gjorde mig illa. Det är inte han som är ”boven”. Han är sjuk och mår dåligt och behöver vård. Det är RÄTTSSYSTEMET och de domare och advokater som inte gör sitt jobb ordentligt som jag är sur på. Och då har jag speciellt sådana stackars människor i tankarna som har drabbats betydligt hårdare än jag. Mina problem är bara småpotatis i jämförelse.

Free
Tack och lov har vi Jesus
. Han som vet allt. Han som ÄR rättfärdighet och frid. Han som ÄR rättvisa, godhet, tålamod, vishet, kärlek, frihet… Vad vore livet utan Försvarsadvokaten JESUS KRISTUS! Ingenting! Bedrövligt. Meningslöst. Tomt. Hopplöst!
Tack, Herre, att i dig har vi vår styrka, i dig har vi vårt hopp och vår glädje, vår FRIHET. I dig har vi allt, liv i överflöd. (Joh 10:10) ”Fröjd i Herren är vår starkhet.” Vad som än händer eller hänt.

”Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:31-39)

Första Petrusbrev 4:12-16
”Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet. Saliga är ni, om ni hånas för Kristi namns skull, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er. Men ingen av er skall lida för att han är en mördare eller tjuv, förbrytare eller förskingrare. Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet.”

Annonser

Ett svar till “Blinda domare

  1. Jag skickade en insändare till tidningen. Ibland undrar man nog vilken planet man bor på, i vilken världsdel, i vilket land och i vilket län och i vilken stad – och vilken dagstidning man läser och betalar för!?!

    ”Vi kan tyvärr inte publicera din insändare…”
    ”Va!??”

    Jag hade skickat en saklig insändare (inte för lång och osaklig text den här gången), ett ”öppet brev till Öbottens tingsrätt”, och ville reagera på hur vissa orätta domar fälls i våra rättegångar och oskyldiga drabbas. Rättsväsendet behövde få en känga där bak. Men nej, något sådant fick man inte säga, allra minst publicera i dagstidningen!

    Det luktar. Der ligger en död hund begraven. Ett skelett i garderoben. Man döljer nåt. I alla fall tycks man på något vis vilja skydda de skyldiga, inte låta den obekväma sanningen komma fram, inte låta kritik riktad mot domare komma fram i offentligheten… Är det månne så illa att ”bröder skyddar bröder” (läs: hemliga sällskap, dit också en del domare, och uppenbarligen också tidningsredaktörer, hör?! se mitt blogginlägg i ämnet.

    I samma veva trampar man på de oskyldiga, skymfar de orättvist dömda genom att hindra oss att tillrättavisa, väcka folket och informera att ”allt står inte rätt till!”, inte ens i våra tingsrätter och domstolar, instanser där man sist av allt hade trott att orättvisa florerar (klart det finns många undantag. De flesta gör väl bara sitt jobb, följer regler och paragrafer…men famlar i mörkret ibland?)

    Mitt fötroende för rättsväsendet har fått sig en ordentlig törn. Likaså för dagstidningens redaktion som kommer med genomskinliga ursäkter och motiveringar, struntprat helt enkelt. I mitt fall gällde det ”en vän” som blivit orättvist dömd. Tidningsredaktionens svar löd:
    ”Vi kan inte sätta oss över en dom som redan har fallit…”
    Jaha, jaså. Så man godkänner domen och har inte rätt att tycka annorlunda än ”experterna”, inte fast de har fel? Och man publicerar alltså aldrig redan hända saker, redan avgjorda och dömda fall, i dagstidningen? Det var något nytt – i alla fall för mig.

    Nåja, det är bara att bita i det sura äpplet och gå vidare. Jag gjorde i alla fall ett försök att avslöja hemligheter och orättvisor och föra ”min väns” och andras talan, de orättvist dömda och drabbade människorna (de är kanske ganska många?!)
    Tingsrätten är inte den mest rättvisa plats på jorden – hur konstigt det än låter. Håll dig borta därifrån! (läs: gör inget dumt så du hamnar dit. T.ex se till att du inte blir överfallen och misshandlad. Blir du det: anmäl inte till polisen. Gör du det iaf, kom ihåg att inte tala sanning, ljug så mycket du bara kan, allt för att rädda dig själv och lura poliser, läkare och advokater. … Nåja, du fattar pointen.

    (Texten har tidigare publicerats på Facebook, men tyckte att jag gärna ville publicera den här också).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s